2 steg från paradise
Är det inte ganska sjukt? Jag längtar tills vi ska åka långt med bilden. En timme eller mer. Bara för att det är så mysigt. Helst i den mörkaste natten när fullmånen är som skarpast. Jag har alltid älskat det och jag kommer alltid att göra det. Antingen att trycka in huvudet i mellanrummet mellan nackstödet och dörrkarmen där man kan somna skönt till motorns sövande läte och vägens vaggning. Eller lägga pannan mot det svala fönstret, titta på de lysande stjärnorna och den fullkomligt fantastiska månen, och lyssna på musikens vackra texter som hörs från propparna i öronen. Det finns inget bättre. Om resan slutar utanför sommarsugan i Mellbystrand är det ännu bättre.
Varje år mellan mars och oktober sen jag var bara en vecka gammal har jag sprungit runt där. Samma varje sommar. Vaknar på morgonen, cyklar upp på Maxi i pyjamas för att handla frukost. Underbart. Cyklar hem igen, äter, borstar tänderna, tar på bikinin och går sedan de 100 meterna ner till stranden. Stannar där tills solen står mellan Båstad och Torekov. Går hem och duschar i den sköna utomhus-duschen. Tittar fridfullt på flygplanen och fåglarna som flyger förbi ovanför mig på den klarblå himlen. Påväg in i huset glider mina ögon iväg mot den glesa häcken. På andra sidan spelar mina kusiner fotboll med den 10-åriga grannflickan och hennes storebror. Kvällsmaten är redan utställd på träbordet morfar själv har snickrat ihop. På kvällen är det "motionering" som gäller. Går upp till McDonalds och köper en glass eller till norra Mellbystrand och kollar på solnedgången med en glass i handen.
Det är lycka för mig. Frihet. Jag tycker synd om alla som inte har samma möjligthet. Och nej, känslan går inte att förklara.
